Archive for the ‘Media ecology’ Category

The Lab and the Field, the Image and the Instrument

October 8, 2021 Leave a comment

I was kindly commissioned this short text about Su Yu Hsin’s frame of reference video installation at the Alexander Levy gallery (Berlin). Originally published by the gallery, here’s the text below as well alongside links to the work.

See here for the Online viewing gallery.

See here for a video sample.

The Lab and the Field, the Image and the Instrument

Su Yu Hsin’s frame of reference (I and II) consists of images about images. The recursive story of environmental data offers a literal frame of reference about images that are captured in multiple windows. These moving images are nested inside other moving images. This assembly of views – scientists in action, rivers in flow, aerial views, simulations, and graphs – comes out of a patchwork of instruments of sensing that also have be nested somewhere on the field in order to transport data somewhere else. Not that the field, the lab, and data are considered separate. Any situated knowledge does not imply stand-point stability but the existence of relations, vectors of movement, and the painstaking work of trying to think what scales, what does not.  Questions of proximity and distance become reversed so that any objective set of views cannot start as uninvolved distance. Instead, they have to share a terrain and be somewhere, sometime, and for some duration. The intimacy of scientific practice can be breath-taking.

These are some of the visual dilemmas of the Anthropocene landscapes that are not modelled anymore based on the genre of the landscape painting but abstract art: intensities of color, variation, and pattern that become epistemically meaningful for specialist analysis.

The composition of carefully crafted scenes is cinema about instruments. The scenes could be narrated as featuring scientific practice but there’s more at play as you can imagine. It is not that frame of reference is only about scientific practice of measurement and the critical zone of life that covers the planet but that the images become instruments that start to compose the space they are in. They are involved. They are based on but also feed forward observations.

These involved observations are, as Su Yu Hsin tells us, on the ground as the surface layer of life, but they are also off the ground; these spaces are seen through the capacity of the instruments which allow the space to lift from a specific place onto a (data) server across the planetary surface. Instruments that specify place, images that are composed in that space, and yet data that is circulating much beyond those locations. Planetary sensing, and planetary circulation of data are tightly interlinked.

frame of reference is a story of patchy images: particular views in particular time, composed and stitched together after being captured. At this particular time a certain strength wind was passing through this landscape. This patchiness is not mere limitation, but a condition of their own existence as partial views to any site and sight. It is only through the dynamic patchiness of any landscape, field, and observation that a pattern can be spotted; a systemic property determined by a heterogeneous ground.

Gradually, live shots make way for data-views; lidar imaging, simulations, satellite sensing and more. Any view taken is taken twice: first as moving images, then as moving data; first as recording of light and other signals, then as model and simulation composed of those signals. The proliferation of patchy images also makes us realise the change in what sort of images we are watching.

Change and flow are one example of the patches in motion, concretely visible on the image surfaces in Su Yu Hsin’s work. The centrality of flowing water as well as submerged views is one indication of circulation too. Any location of a patch is not necessarily contained by its site of observation and the hydropoetic moving images in frame of reference make a point about this aspect of knowing through means of aesthetics. None of this is about a stable thing but a process of composition: a river flow, atmospheric chemistry, soil composition, landscape migration. Only the scales of composition and change vary.

On the ground, in the air, and under water; the images are involved in the elemental mix. The environment is one of material capacity to be sensed as well as already sensing. Su Yu Hsin captures the double-aspect why we are drawn to it: the epistemic and the aesthetic as the two sides why a surface measurement of the Earth can become both data and sensation, measurement and affect. As such, the videos exhibited could easily be seen as perfect illustrations of the past years of art and science work with a special attention being paid to the posthumanities of environmental scales, the material agency of not only the scientists but also the landscapes, and the intensive site of the field that is immanent to the lab also the voice-over speaks of.

But more than illustration, frame of reference becomes a collaborator in all of those endeavours; alongside the field, the lab, and the database, also the image and the studio, the frame and its aesthetic references as a site of participation.

Further reading:

Horton, Zachary (2021) The Cosmic Zoom. Scale, Knowledge, and Mediation. Chicago: University of Chicago Press.

Lowenhaupt Tsing, Anna; Mathews, Andrew S., and Bubandt Nils (2019) “Patchy Anthropocene: Landscape Structure, Multispecies History, and the Retooling of Anthropology” Current Anthropology Volume 60, Number S20,

Weather Engines in progress

September 29, 2021 Leave a comment

Here’s the first public, online glimpse to our work-in-progress curatorial project Weather Engines. Commissioned by Onassis Stegi (Athens), Daphne Dragona and myself are curating an exhibition as well as a range of activities of public talks, workshops, and more on the theme that is not merely about the technicalities of weather – such as weather modification/geoengineering – but about a wider sense of embodiment and environments of weather as techniques, affects, and politics.

We have also edited a little glossary of a book Terms of Weather to go with the exhibition with contributions from so many exciting writers, theorists, artists, and architects addressing core terms for this expanded understanding of weather. The book will be out in late 2021 already both in English and Greek.

The exhibition takes place in Athens in Spring 2022.

An ecoaesthetic of vegetal surfaces

An ecoaesthetic of vegetal surfaces: on Seed, Image, Ground as soft montage” is the title of the new article we just published in the Journal of Visual Art Practice with Abelardo Gil-Fournier. It draws on the video essay published last year and engages especially with the practice-led methodology. The video was just recently installed in the Vibrating Clouds exhibition in Shenzen and will be part of at least two exhibitions in later 2021/2022 (in Europe). With Abelardo, we are currently writing a book on vegetal images and the question of multi-scalar planetary surfaces.

Below a short excerpt of the article’s Introduction section

This essay builds on our recent Seed, Image, Ground video project (2020) and how it entangles with our larger research project on surfaces. Both address the surface of plants, agriculture and the biosphere in relation to the surfaces of media, such as screens and images. The video essay was commissioned by the Fotomuseum Winterthur in 2020 and it is openly available at the institution’s YouTube channel. While the video is a central reference point for this visual essay, our aim is not so much to theorise our own moving images and their juxtapositions and rhythms. Instead, in this article, we present a series of surfaces and scales that appear in and through the images. Images build upon images and this constitutes the practice-led approach to the temporal unfolding in the video. The video works as a temporal articulation of image surfaces across and upon living surfaces. In other words, we articulate the moving images as practices of surfaces, plants, and images: hence the central motif of the video essay and this accompanying text is to ask ‘what do images of growth look like?’ How do such images operate in two channel video practice that builds on Harun Farocki’s work? Here, we do not refer only to operational images (Farocki 2004), but also to the idea of a ‘soft montage’ (Farocki 2009) which becomes a methodological reference point as one aspect of practice of images about and across images that can also be conceptualised as we do in this essay. The video and its relation to text are ecoaesthetic (Cubitt 2017) in the sense of dealing with the entanglement of media and environmental materials where the double articulation of images and green plant surfaces are the engine of our argument.

In this way, the video is a methodological exercise that helps to articulate a problem space (Lury 2021) – a space where problems, methods, and concepts are dynamically rearticulated, and where the space of their composition is not a stable container where a thing is addressed but part of their making: ‘a problem is not given but emerges with-in and out-with a myriad sequence of actions or methods that (trans)forms the problem space’ (Lury 2021, 6). This composition and this montage points to the ways methods are enacted only in the material practices that constitute the problem space as it unfolds as a living issue and tissue. Can this sequence Lury refers to be also a sequence of images? Could the actions be those of images? As the following visualisation of the evolution of the timeline of our video essay show, the video’s timeline as a problem space presents its fabrication as a surface. The cuts, the movements of the sequences, and other editing operations manifested in the figure, call for a dynamic understanding of surface as surfacing, built on multiple genealogies of instrumentation, technology, and cultivation.

Seed, Image, Ground

August 25, 2020 Leave a comment

The new video essay Seed, Image, Ground is the most recent example of our collaborative work with Abelardo Gil-Fournier emerging from our project on vegetal surfaces and media aesthetics. Launched today, the video was commissioned by Fotomuseum Winterthur as part of their cluster Situations/Strike. Below the introduction text and the video! Please contact me or Abelardo for any queries related to possible video installation versions of the piece.


Seed, Image, Ground (2020)

Seed bombing is a technique used in forestry, agriculture, and environmental restoration where biodegradable containers filled with seeds and soil nutrients are dropped from flying aircrafts to the ground. Conceived after WW2 by an RAF pilot, its use has been fostered during the last decade, linked to the increased deployment of robotic aerial vehicles in environmental monitoring.

Seed, Image, Ground works with selected promotional images and videos related to seed bombing. It combines them with footage showing the movements of seeds and leaves, and the growth of plants. The video essay concerns the link between images, seeds, aerial operations, and transformation of earth surfaces into data. It acknowledges how the history of botanic knowledge and visual surveys of green surfaces is a history of images, and how the latter is also a history of circulation, speed, and motorised aircraft. Such images operate much beyond visuality.

Seed, Image, Ground offers an alternative way of understanding “the strike.” From metaphors of war to guerrilla farming, from agricultural techniques and reforesting to the automation of airspace and environmental management, the observation of growth of vegetal surfaces unveils connections to parallel histories of the logistics of military perception.

Sound design by María Andueza Olmedo. Research for the video essay was supported by the project Operational Images and Visual Culture, situated at the department of Photography at the Academy of Performing Arts, Prague. The project is funded by Czech Science Foundation project 19-26865X.


A Recursive Web of Models: Studio Tomás Saraceno’s Working Objects

My article on Studio Tomás Saraceno’s work is now out in the Configurations journal.

Screenshot 2020-07-23 at 14.39.37

The text follows up from the Palais de Tokyo show On Air (curated by Rebecca Lamarche-Vadel) and I’ve tried to articulate these points in the article in a couple of different contexts. While there is clearly lots (more) to be said about questions of artistic practices with animals (including multispecies ethnography), and what that implies for the field of environmental humanities, I am here a tad more focused on the question of the image, the model, and the exchange between art and science. Admittedly, “art and science” is a rather low res description of many of the actual workings of what happens in such practices, which is also why I have mobilised the term working objects (hat tip to Daston and Galison) in this context (while I acknowledge that so much more could be said). And keep your eyes open for Sasha Engelmann’s work on Studio Saraceno’s work btw.

In the meantime, see also the video “Studio Visit with Tomás Saraceno“.

Oberhausen interview

Here’s a new video interview, done for the Oberhausen film festival. Click below the image to get to the video  where we discuss viruses, digital culture, masks, and more. The book Digital Contagions is one starting point but we end up in many other areas too.

Screenshot 2020-05-24 at 22.34.51


Virality and Digital Contagions

April 13, 2020 2 comments

The publisher of my book Digital Contagions: A Media Archaeology of Computer Viruses (2nd updated edition, 2016) has given free access to the preface by Sean Cubitt and my Introduction to the book.  The download can be accessed on the publisher’s website.

From Sean Cubitt’s opening words:

“There is a disturbing etymological puzzle underlying the title. “Contagion” appears to be a late fourteenth-century coinage, appearing in the wake of the Black Death in mediaeval French and Middle English, from the Latin roots “con,” meaning “with,” and “tangere,” the active verb “to touch.” The puzzle comes from another word we associate at least equally closely with electronic media, “contact.” Here the root words are the same, with the only exception that “contact” comes from the passive form “tactum,” “to be touched.” Oddly, most people probably feel positive connotations about “contact,” but negative connotations from “contagion.” We have had six hundred years to develop these connotations, and yet there remains a nub of their origins: the contagious principle of something coming to touch us or to touch us together is more subjective than the principle of contact, where any two things could be brought together. The usefulness of the electrical contact as a major metaphor, dating back through early electrical experiments and familiar from the literature of the pioneering days of motoring and aviation, gives it both a certain objectivity and a sense of familiarity that we bring into the realm of communicative contact. Not so contagion, even though it is very close, at least etymologically.”

In this context, it might be also relevant to mention the piece the French publication AOC commissioned us with Tony Sampson to write on different models of virality and media.

Here’s the link to the French version.

And Boundary 2 Online published the English version: The New Logics of Viral Media.

Media Theory with the Terraformers

April 7, 2020 1 comment

A new interview is out in the Strelka Mag. We conducted this discussion with Yulia Gromova in Moscow during my teaching gig at Strelka’s The Terraforming program in February. The interview also briefly touches on my brief that we executed with the program researchers: we inaugurated a new synthetic discipline called A Natural History of Logistics and related to the body of work in media theory, architecture, urbanism, etc. The idea was to tease out various historical and contemporary – actual and speculative – points of connections between systems often deemed “natural” and “technological” so as to problematise the division into the two, and also to understand the various affordances so-called natural systems have in relation to questions of infrastructure and logistics. This also then facilitated looking at the various material frictions in logistical systems in relation to territories, environmental concerns, political questions, etc. The results presented by the Strelka researchers of the Terraforming cohort 2019-2020  – from architects to designers to artists etc. – were really inspiring and impressive.

The interview in Strelka Mag also speaks of some other work, including on Geology of Media etc.

Geologie médií

March 22, 2020 Leave a comment

The Czech translation of A Geology of Media is now out and available with Karolinum publishing house (Prague) as Geologie médiíAlso the Czech translation of What is Media Archaeology? is forthcoming (probably 2021) as well as a book focusing on my work (planned to be out in 2021).

Screenshot 2020-03-22 at 14.12.44


Abstraktioner (en svensk översättning)

January 27, 2020 Leave a comment

The exhibition Weather Report: Forecasting Future that featured at the Venice Biennial 2019 Nordic Pavilion opens soon at Kiasma in Helsinki. My text that was written for the exhibition curated by Leevi Haapala and Piia Oksanen is available in the catalogue in English but also, now, thanks to the translator Mats Forsskåhl it has been translated into Swedish. Please find the text below.

Abstraktioner– om hur man kan vara här och där på samma gång

Prognoser och förutsägelser är bra för många saker. Du kan anta att någonting kan tänkas inträffa, du kan förbereda dig. Du kan varna eller ge försiktigare puffar. Du kan tjäna pengar, eller se till att någon annan förlorar pengar. Prognoser kan fungera i vardagslivet, och de fungerar definitivt för militären; du kan kartlägga och förekomma; du kan övertyga och bygga upp argument om saker som inte ens existerar ännu, annat än kanske som prognoser.

Traditionellt har det varit nödvändigt att särskilja på prognoser och profetior. Profetior var trots allt den främsta tekniken för att spå framtiden långt innan tillkomsten av moderna teknologier som förenade observation och statistiska resonemang. Prognoser erbjöd ett redskap för att försöka förstå den dynamiska naturen hos fenomen som vädret.[1] Meteorologin och klimatologin har trätt fram som komponenter i ett systematiskt försök att tänka över olika skalor för storlek: dessa vetenskapsgrenar har belyst hur lokala observationer drar nytta av information om globala mönster, och vice versa.[2] Vädret blev redan tidigt teknologiskt, baserat på statistik och data, behandling och kunskap. Och som teknologibaserat möjliggjordes det och integrerades i 1800-talets nyaste medieteknologi, nämligen telegrafin.[3]

I fråga om telegrafi och väder är synkronisering en avgörande, underliggande faktor. Men det handlar inte bara om synkronisering över avstånd mätt i rummet, som när en flock fåglar skapar mönster av rörelse på himlen, då tåg ansluter till varandra enligt tidtabell eller då geografiskt avlägsna observationstorn kan jämföra data. Prognoser och förutsägelser synkroniserar som teknologier i tid. Synkronisering över tid etablerar en länk som är osäker men likväl nödvändig, inte bara här eller där utan som koppling mellan de två baserat på antagandet att det också finns en jämförbar enhet för tid. Prognoser som synkronisering övertygar oss att detta, här och nu, på något sätt är relaterat till det där, där borta – vad som kanske kunde hända om den statistiska sannolikheten håller sina försiktiga löften. Estetik och tid passar bra ihop. I bästa fall tar de form, är produktiva, synkroniserar, skär tvärs över flera existerande register, tvingar fram förfall och producerar kvalitativa språng. En nyupptäckt tröskel i tiden är som en ny form för att se, en ny form för att uppleva, ett sätt att stiga ut ur sin egen kropp. Båda är också spekulativa.

Alla som har haft att göra med väder vet att dess fenomen kan inträffa eller likaväl inte göra det. Det är en vanesak i det avseendet att det anknyter till kroppen och dess förväntningar samtidigt som man måste acceptera att det inte bara är erfarenheten som avgör vad som verkligen hände.[4] Vi sysselsätter oss med prognoser och förväntningar, av och an mellan att titta ut genom fönstret och dubbelkontrollera väderleksrapporten för att veta om vi ska ta med oss ett paraply eller inte.

De harmlösa små detaljerna i sådana dagliga vanor motsvarar helt uppenbart inte den andra ändan av skalan med klimat och rapporter som diskuterar framtiden på lång sikt. Eller med andra ord, endast en dumskalle skulle förväxla vår uppfattning om väder med det som är den mer abstrakta och storskaliga verkligheten i form av planetomfattande förändring. Klimat handlar om dessa mönster över långa tidsspann – en period på 30 år är ofta standardenheten för mätningar. Det blir då en fråga om varaktighet över längre tider, om möjliga framtider, om interaktion mellan mätningar i massiv skala: temperatur, nederbörd, lufttryck, vind, fuktighet.[5] Och dessa olika mätskalor blir också ingjutna i ett annorlunda perspektiv på det mänskliga. Därmed är det inte enfaldigt att överväga vilka former av varseblivning, upplevelse och tid som är inbegripna i väder och klimat: en annan tid, en annan rytm. Med Claire Colebrooks ord: “Så länge vi tänker på klimatet i dess traditionella betydelse – som vår specifika miljö – förlorar vi eventuellt fokus på klimatförändringen, eller på i vilken grad det mänskliga livet nu är delaktigt i tidslinjer och rytmer som ligger utanför dess egna gränser.”[6]

På samma sätt som vädret inte bara är en angelägenhet för proffs som väderjournalister och meteorologer berör klimatet inte bara klimatologer och andra specialister som hanterar de enorma mängder data som processas, sammanställs i modeller, tolkas statistiskt och presenteras för beslutsfattare. Det är vid det här laget uppenbart att klimatet blir ett av de problemområden som blir ett tema för vetenskap och ingenjörskonst, humaniora och samtidskonst. Men vid sidan av truismen som understryker dess betydelse för det in en hel uppsättning specifika parametrar i vårt arbete. Frågor om fukthalt och vind blir en del av humaniora, temperatur och regn framträder i konstnärligt utövande. Biokemiska, geofysiska och atmosfäriska faktorer bildar en avgörande kontext för vår förståelse av samtida situationer i politik och estetik på sätt som fungerar som passager till andra tidsperioder, andra arter och som, om vi har tur, erbjuder en ingång till en annorlunda etik.

Bilder som vetenskapliga modeller och simulationer är ett slags kosmogram för vår tid som hjälper oss att hantera de materiella manifestationerna av hur vi förstår storskaliga begrepp som universum (inte någon anspråkslös uppgift). Dessa ingångspunkter till det storskaliga är givetvis också rätt konkreta ting, vilket John Tresch uttrycker: “kartor, diagram, byggnader, kalendrar, dikter, encyklopedier” som fungerar som “performativa påståenden, inlägg i debatter, referenspunkter för vidare utveckling.”[7] Kosmogram kan också vara visuella, till och med konstnärliga verktyg; de är materiella men samtidigt kan de tala över olika skalor, synkronisera separata skeenden och fenomen, till och med till ett kvasiargument. Detta är vad jag försöker säga er, de talar i en viskning eller i ett lågfrekvent rytande.

En del av vårt arbete är att uppfinna kosmogram som är tillräckligt komplexa för att hantera möjliga framtider. En del av dem är synkroniserade med tanke på en annan tid. Det finns en futurism inbakad i denna kontext, men framtiderna utgör en annan mängd än i traditionella konst- och kulturkontexter. Denna framtid anländer i form av klimatmodeller, som rapporter, en administrativ kategori information som är övertygande men samtidigt fastställer mer än byråkratins gråhet som verkställer sig själv. Om vi inte “selektivt kan frikänna oss från det förgångna”[8] blir följande fråga hur vi på ett liknande sätt ska kunna hålla fast vid framtider som insisterar på att deras kraft ska kännas av nu, oavsett om de kommer till oss i form av fiktiva framställningar eller vetenskapligt grundade rapporter. Frågan och utmaningen handlar inte om att selektivt frikänna sig från framtiden.

Den nyligen publicerade rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen (IPCC) “Special Report on Global Warming of 1.5 °C (SR15)”[9] lägger fram klara argument för specifika modeller för en framtid som nu är minst sagt överhängande. Det här är rapporten som skapar rubriker åter en gång. Den varnar att de kommande tolv åren är en avgörande period för regeringar och mellanstatliga organisationer att göra drastiska förändringar över hela linjen, från infrastruktur och industri till personliga vanor och värderingar, för att begränsa den globala uppvärmningen till ”bara” 1,5 grader Celsius i stället för 2 grader och stigande (då radikala återkopplingsmekanismer accelererar uppvärmningen). En del av evidensen tyder på en utveckling som ger en uppvärmning på fyra eller fem grader före seklets slut.

IPCC:s rapporteringsstil bygger på en särskild metodologi för att trovärdigt göra utlåtanden om kausaliteten mellan varierande proxydata som bedöms vara relevanta, och hur dessa inverkar på vår situation i förhållande till framtiden. Därför är exempelvis följande del ur rapportens sammandrag för beslutsfattare märkt som ”hög tillförlitlighet” och ”medelhög tillförlitlighet”, baserat på vissa specifika punkter i analysen: “Uppvärmning förorsakad av antropogena utsläpp från den förindustriella perioden till idag kommer att fortgå i sekler eller millennier och kommer fortsättningsvis att ge upphov till vidare långsiktiga förändringar i klimatsystemet, såsom stigande havsnivåer och de följder de medför (hög tillförlitlighet), men det är osannolikt att dessa utsläpp ensamma skulle förorsaka en global uppvärmning på 1,5°C (medelhög tillförlitlighet).”

Rapporten redogör för ett minutiöst framforskat nät av uttalanden och avvägningar mellan dem baserat på nivåer av tillförlitlighet. Det blir som en retorisk vägkarta för varierande, möjliga rutter till framtiden och deras möjliga kausaliteter som följer av observationer av tidigare trender. IPCC-rapporten ger också en bra påminnelse om insatserna då man förutser framtiden baserat på de diverse skärningspunkterna i denna specifika, temporala förutsägelse. “Klimatrelaterade risker för naturliga och mänskliga system är högre vid en uppvärmning på 1,5°C än idag, men lägre än vid 2°C (hög tillförlitlighet). Dessa risker beror på uppvärmningens storlek och takt, geografisk placering, nivå av utveckling och utsatthet samt val och tillämpning av alternativ för anpassning och lindring av effekterna (hög tillförlitlighet).”

Prognosen som är märkt med ”hög tillförlitlighet” har att göra med den poäng som länge diskuterats inom humaniora och socialvetenskap, nämligen hur riskerna och verkningarna av klimatförändringen är ojämnt spridda. Det är intressant hur framtiden kommer oss mycket nära; science fiction-liknande versioner av radikalt och ofrivilligt förändrade livsstilar är inte en avlägsen framtid utan en som kommer att bli verklighet inom 10–20 år, med ackumulerande effekter. Den väsentliga frågan är inte bara när utan också var framtiden anländer tidigare än du har trott. Det framtida ”där” blir detta som händer ”här”, eller i de flesta fall det där skeendet ”där”, varvid de geografiska kopplingarna mellan klimatförändringens radikala effekter och global fattigdom tydligt måste klargöras. Det tillsynes kliniska språkbruket som används för att behandla fördelningen av sannolikheter måste också kopplas till en politik för ”miljöarbete för de fattiga”[10] och mönstren av avfallshantering som definierar den globala kulturen: det finns kemiskt avfall och det finns mänskligt avfall (eller liv och arbete som behandlas som avfall).[11]

Modeller och simuleringar är teknologier för vetande: de synkroniserar tid på sätt som kan synas märkligt malplacerade, men samtidigt konstant är verkliga, åtminstone som verklig potential. Liksom kosmogram lär de oss former för vetande som uttrycker abstraktionernas verklighet som materiella manifestationer. Den estetiska sidan av sådana väderleksrapporter, klimatrapporter, framtider-nu är därmed inte bara ornamental dekoration utan blir levd praxis i en regim där abstraktioner och vanor måste arbeta sida vid sida. Estetikens uppgift är då att undervisa och omjustera våra sinnesförnimmelser i relation till abstraktioner; “defamiliarisering och omvälvning av sinnesförnimmelserna. Detta är vad som i första hand sker omkring oss: en fullständig omvandling av förnimmelser och världens egenskaper”[12] som Heather Davis uttrycker det i den antropocena estetikens kontext.

Abstraktioner som en del av omvandlingen av skalan för sinnesförnimmelser är ett intressant tillskott till denna omvälvning. Som Sanford Kwinter noterat är abstraktioner “sinnrika redskap utarbetade för att distribuera den meningslösa progressionen av skeenden i naturen i en extern, tänkbar rymd av mätning, behandling och behärskande”[13]. Men det uttömmer inte egentligen deras innebörd helt och hållet. På många sätt kunde man säga att vi redan lever som förkroppsligade abstraktioner vilket fungerar som en garanti för att våra sinnesförnimmelser är mer än bara interna eller ens personliga. Detta återkopplar till begreppet weathering som Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker talar om: väder, eller klimat för den delen, är inte bara en extern miljö för sinnesförnimmelser förkroppsligade i människan. Det är också en temporal, intensiv och kvalitativ delfaktor i vårt kroppsliga varande och blivande. Kroppar existerar i och genom väder och mer långsiktigt klimat. Kroppens stämningar påverkas av de materiella krafter i mycket större skala som tar sig uttryck i lufttryck, fukthalt och temperatur. Och detta fenomen som på engelska kunde kallas weathering har också en temporal dimension: “klimat och väder är inte något vi passerar igenom (i en lineär tidsprogression) eller upprätthåller (i ett omöjligt förnekande av tiden), utan är snarare en aspekt av tid som vi genomlever tillsammans.”[14]

På vilka sätt kan vi också kultivera kollektiva former av förståelse för den temporala framtiden? Prognosernas framtiden-nu är inte bara en rationaliserande abstraktion utan blir den gällande horisonten för praxis. Man måste leva i och genom abstraktioner eftersom det är det enda sättet att få en uppfattning om frågans skala. Detta betyder givetvis inte att man inte skulle kultivera olika former av erfarenhet och aktivism. En form av utlevd abstraktion kunde vara den nyligen lanserade aktiviströrelsen Extinction Rebellion som omedelbart skapade rubriker genom sina direkta aktioner i Storbritannien, där man bromsade upp trafiken och erbjöd en form av olydnad utan våld som en del av repertoaren inom det som kan kallas weathering. Många andra kunde nämnas, till exempel vågen av studentstrejker under hashtaggen #Climatestrike.

Den typ av skalärt tänkande som gav upphov till meteorologin och klimatologin har blivit en väsentlig del av den vetenskapliga kunskapen och har introducerat en uppsättning synnerligen märkliga tidsskalor som gradvis har normaliserats under 1900-talets gång. Kraften i prognoser som så länge strikt måste särskiljas från profetior och spådomar måste däremot igen upplevas som väder – denna gång är det emellertid de mer långsiktiga klimatframtiderna som känns i ben och mot hud. Om vädret redan var ett krig på flera fronter, mobiliserat av de tekniska medierna, markerar klimatet en upptrappning av våldet i form av en reducering av den mänskliga populationen, potentiellt med hundratals miljoner människor, börjande med de fattigaste. Plötsligt blir de tillsynes vardagliga väderrapporterna åter politiska till sin natur. Väderrapporter, liksom klimatprognoser, kan fungera som metoder för aktivism och som indikationer på 2000-talets tätnande stormmoln.

[1] Katherine Anderson, Predicting the Weather. Victorians and the Science of Meteorology. Chicago: University of Chicago Press, 2005.
[2] För de tidiga skedena i skalärt tänkande och klimatologi, se Deborah R. Coen, Climate in Motion. Chicago: University of Chicago Press, 2018.
[3] John Durham Peters, The Marvelous Clouds. Chicago: University of Chicago Press, 2015, s. 251.
[4] Se Wendy Chuns analys av vanor i Wendy Hui Kyong Chun, Updating to Remain the Same. Habitual New Media. Cambridge, MA: The MIT Press, 2016, s. 55.
[5] “Climate” i IPCC, 2013: Annex III: Glossary [Planton, S. (red.)]. I: Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F.,  D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (red.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom och New York, NY, USA.
[6] Claire Colebrook, “A globe of one’s own: In praise of the flat earth.” SubStance volym 41, nummer 127, 2012, s. 36.
[7] John Tresch, “Cosmologies Materialized: History of Science and History of Ideas” i Rethinking Modern European Intellectual History, redigerad av Darrin M. McMaho och Samuel Moyn. Oxford och New York: Oxford University Press, 2014, s. 163.
[8] James Williams, Gilles Deleuze’s philosophy of time: A critical introduction and guide. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2011, s. 18.
[9] (Läst den 13 november, 2018).
[10] Rob Nixon, Slow Violence and Environtalism of the Poor. Cambridge, MA: Harvard University Press, 2011.
[11] Sean Cubitt, “Integral Waste” i Theory, Culture & Society volym 32, nummer 4, 2015, s. 133-145.
[12] Heather Davis, “Art in the Anthropocene” i the Posthuman Glossary, redigerad av Rosi Braidotti och Maria Hlavajova. London: Bloomsbury 2018, s. 63.
[13] Sanford Kwinter, Architectures of Time. Cambridge, MA: The MIT Press, 2001, s. 4.
[14] Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker, “Weathering: Climate Change and the ‘Thick Time’ of Transcorporeality” Hypatia volym 29, nummer 3 (Sommar 2014), s. 570.

(Original English version published in Leevi Haapala and Piia Oksanen (eds.), Weather Report: Forecasting Future. Ane Graff, Ingela Ihrman, nabbteeri. A Museum of Contemporary Art Publication 169/2019. Milan and Helsinki: Mousse Publishing and Museum of Contemporary Art Kiasma, Finnish National Gallery, 2019.) Part of the Venice Biennale Nordic Pavilion 2019.