Machinology

The exhibition Weather Report: Forecasting Future that featured at the Venice Biennial 2019 Nordic Pavilion opens soon at Kiasma in Helsinki. My text that was written for the exhibition curated by Leevi Haapala and Piia Oksanen is available in the catalogue in English but also, now, thanks to the translator Mats Forsskåhl it has been translated into Swedish. Please find the text below.

Abstraktioner– om hur man kan vara här och där på samma gång

Prognoser och förutsägelser är bra för många saker. Du kan anta att någonting kan tänkas inträffa, du kan förbereda dig. Du kan varna eller ge försiktigare puffar. Du kan tjäna pengar, eller se till att någon annan förlorar pengar. Prognoser kan fungera i vardagslivet, och de fungerar definitivt för militären; du kan kartlägga och förekomma; du kan övertyga och bygga upp argument om saker som inte ens existerar ännu, annat än kanske som prognoser.

Traditionellt har det varit nödvändigt att särskilja på prognoser och profetior. Profetior var trots allt den främsta tekniken för att spå framtiden långt innan tillkomsten av moderna teknologier som förenade observation och statistiska resonemang. Prognoser erbjöd ett redskap för att försöka förstå den dynamiska naturen hos fenomen som vädret.[1] Meteorologin och klimatologin har trätt fram som komponenter i ett systematiskt försök att tänka över olika skalor för storlek: dessa vetenskapsgrenar har belyst hur lokala observationer drar nytta av information om globala mönster, och vice versa.[2] Vädret blev redan tidigt teknologiskt, baserat på statistik och data, behandling och kunskap. Och som teknologibaserat möjliggjordes det och integrerades i 1800-talets nyaste medieteknologi, nämligen telegrafin.[3]

I fråga om telegrafi och väder är synkronisering en avgörande, underliggande faktor. Men det handlar inte bara om synkronisering över avstånd mätt i rummet, som när en flock fåglar skapar mönster av rörelse på himlen, då tåg ansluter till varandra enligt tidtabell eller då geografiskt avlägsna observationstorn kan jämföra data. Prognoser och förutsägelser synkroniserar som teknologier i tid. Synkronisering över tid etablerar en länk som är osäker men likväl nödvändig, inte bara här eller där utan som koppling mellan de två baserat på antagandet att det också finns en jämförbar enhet för tid. Prognoser som synkronisering övertygar oss att detta, här och nu, på något sätt är relaterat till det där, där borta – vad som kanske kunde hända om den statistiska sannolikheten håller sina försiktiga löften. Estetik och tid passar bra ihop. I bästa fall tar de form, är produktiva, synkroniserar, skär tvärs över flera existerande register, tvingar fram förfall och producerar kvalitativa språng. En nyupptäckt tröskel i tiden är som en ny form för att se, en ny form för att uppleva, ett sätt att stiga ut ur sin egen kropp. Båda är också spekulativa.

Alla som har haft att göra med väder vet att dess fenomen kan inträffa eller likaväl inte göra det. Det är en vanesak i det avseendet att det anknyter till kroppen och dess förväntningar samtidigt som man måste acceptera att det inte bara är erfarenheten som avgör vad som verkligen hände.[4] Vi sysselsätter oss med prognoser och förväntningar, av och an mellan att titta ut genom fönstret och dubbelkontrollera väderleksrapporten för att veta om vi ska ta med oss ett paraply eller inte.

De harmlösa små detaljerna i sådana dagliga vanor motsvarar helt uppenbart inte den andra ändan av skalan med klimat och rapporter som diskuterar framtiden på lång sikt. Eller med andra ord, endast en dumskalle skulle förväxla vår uppfattning om väder med det som är den mer abstrakta och storskaliga verkligheten i form av planetomfattande förändring. Klimat handlar om dessa mönster över långa tidsspann – en period på 30 år är ofta standardenheten för mätningar. Det blir då en fråga om varaktighet över längre tider, om möjliga framtider, om interaktion mellan mätningar i massiv skala: temperatur, nederbörd, lufttryck, vind, fuktighet.[5] Och dessa olika mätskalor blir också ingjutna i ett annorlunda perspektiv på det mänskliga. Därmed är det inte enfaldigt att överväga vilka former av varseblivning, upplevelse och tid som är inbegripna i väder och klimat: en annan tid, en annan rytm. Med Claire Colebrooks ord: “Så länge vi tänker på klimatet i dess traditionella betydelse – som vår specifika miljö – förlorar vi eventuellt fokus på klimatförändringen, eller på i vilken grad det mänskliga livet nu är delaktigt i tidslinjer och rytmer som ligger utanför dess egna gränser.”[6]

På samma sätt som vädret inte bara är en angelägenhet för proffs som väderjournalister och meteorologer berör klimatet inte bara klimatologer och andra specialister som hanterar de enorma mängder data som processas, sammanställs i modeller, tolkas statistiskt och presenteras för beslutsfattare. Det är vid det här laget uppenbart att klimatet blir ett av de problemområden som blir ett tema för vetenskap och ingenjörskonst, humaniora och samtidskonst. Men vid sidan av truismen som understryker dess betydelse för det in en hel uppsättning specifika parametrar i vårt arbete. Frågor om fukthalt och vind blir en del av humaniora, temperatur och regn framträder i konstnärligt utövande. Biokemiska, geofysiska och atmosfäriska faktorer bildar en avgörande kontext för vår förståelse av samtida situationer i politik och estetik på sätt som fungerar som passager till andra tidsperioder, andra arter och som, om vi har tur, erbjuder en ingång till en annorlunda etik.

Bilder som vetenskapliga modeller och simulationer är ett slags kosmogram för vår tid som hjälper oss att hantera de materiella manifestationerna av hur vi förstår storskaliga begrepp som universum (inte någon anspråkslös uppgift). Dessa ingångspunkter till det storskaliga är givetvis också rätt konkreta ting, vilket John Tresch uttrycker: “kartor, diagram, byggnader, kalendrar, dikter, encyklopedier” som fungerar som “performativa påståenden, inlägg i debatter, referenspunkter för vidare utveckling.”[7] Kosmogram kan också vara visuella, till och med konstnärliga verktyg; de är materiella men samtidigt kan de tala över olika skalor, synkronisera separata skeenden och fenomen, till och med till ett kvasiargument. Detta är vad jag försöker säga er, de talar i en viskning eller i ett lågfrekvent rytande.

En del av vårt arbete är att uppfinna kosmogram som är tillräckligt komplexa för att hantera möjliga framtider. En del av dem är synkroniserade med tanke på en annan tid. Det finns en futurism inbakad i denna kontext, men framtiderna utgör en annan mängd än i traditionella konst- och kulturkontexter. Denna framtid anländer i form av klimatmodeller, som rapporter, en administrativ kategori information som är övertygande men samtidigt fastställer mer än byråkratins gråhet som verkställer sig själv. Om vi inte “selektivt kan frikänna oss från det förgångna”[8] blir följande fråga hur vi på ett liknande sätt ska kunna hålla fast vid framtider som insisterar på att deras kraft ska kännas av nu, oavsett om de kommer till oss i form av fiktiva framställningar eller vetenskapligt grundade rapporter. Frågan och utmaningen handlar inte om att selektivt frikänna sig från framtiden.

Den nyligen publicerade rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen (IPCC) “Special Report on Global Warming of 1.5 °C (SR15)”[9] lägger fram klara argument för specifika modeller för en framtid som nu är minst sagt överhängande. Det här är rapporten som skapar rubriker åter en gång. Den varnar att de kommande tolv åren är en avgörande period för regeringar och mellanstatliga organisationer att göra drastiska förändringar över hela linjen, från infrastruktur och industri till personliga vanor och värderingar, för att begränsa den globala uppvärmningen till ”bara” 1,5 grader Celsius i stället för 2 grader och stigande (då radikala återkopplingsmekanismer accelererar uppvärmningen). En del av evidensen tyder på en utveckling som ger en uppvärmning på fyra eller fem grader före seklets slut.

IPCC:s rapporteringsstil bygger på en särskild metodologi för att trovärdigt göra utlåtanden om kausaliteten mellan varierande proxydata som bedöms vara relevanta, och hur dessa inverkar på vår situation i förhållande till framtiden. Därför är exempelvis följande del ur rapportens sammandrag för beslutsfattare märkt som ”hög tillförlitlighet” och ”medelhög tillförlitlighet”, baserat på vissa specifika punkter i analysen: “Uppvärmning förorsakad av antropogena utsläpp från den förindustriella perioden till idag kommer att fortgå i sekler eller millennier och kommer fortsättningsvis att ge upphov till vidare långsiktiga förändringar i klimatsystemet, såsom stigande havsnivåer och de följder de medför (hög tillförlitlighet), men det är osannolikt att dessa utsläpp ensamma skulle förorsaka en global uppvärmning på 1,5°C (medelhög tillförlitlighet).”

Rapporten redogör för ett minutiöst framforskat nät av uttalanden och avvägningar mellan dem baserat på nivåer av tillförlitlighet. Det blir som en retorisk vägkarta för varierande, möjliga rutter till framtiden och deras möjliga kausaliteter som följer av observationer av tidigare trender. IPCC-rapporten ger också en bra påminnelse om insatserna då man förutser framtiden baserat på de diverse skärningspunkterna i denna specifika, temporala förutsägelse. “Klimatrelaterade risker för naturliga och mänskliga system är högre vid en uppvärmning på 1,5°C än idag, men lägre än vid 2°C (hög tillförlitlighet). Dessa risker beror på uppvärmningens storlek och takt, geografisk placering, nivå av utveckling och utsatthet samt val och tillämpning av alternativ för anpassning och lindring av effekterna (hög tillförlitlighet).”

Prognosen som är märkt med ”hög tillförlitlighet” har att göra med den poäng som länge diskuterats inom humaniora och socialvetenskap, nämligen hur riskerna och verkningarna av klimatförändringen är ojämnt spridda. Det är intressant hur framtiden kommer oss mycket nära; science fiction-liknande versioner av radikalt och ofrivilligt förändrade livsstilar är inte en avlägsen framtid utan en som kommer att bli verklighet inom 10–20 år, med ackumulerande effekter. Den väsentliga frågan är inte bara när utan också var framtiden anländer tidigare än du har trott. Det framtida ”där” blir detta som händer ”här”, eller i de flesta fall det där skeendet ”där”, varvid de geografiska kopplingarna mellan klimatförändringens radikala effekter och global fattigdom tydligt måste klargöras. Det tillsynes kliniska språkbruket som används för att behandla fördelningen av sannolikheter måste också kopplas till en politik för ”miljöarbete för de fattiga”[10] och mönstren av avfallshantering som definierar den globala kulturen: det finns kemiskt avfall och det finns mänskligt avfall (eller liv och arbete som behandlas som avfall).[11]

Modeller och simuleringar är teknologier för vetande: de synkroniserar tid på sätt som kan synas märkligt malplacerade, men samtidigt konstant är verkliga, åtminstone som verklig potential. Liksom kosmogram lär de oss former för vetande som uttrycker abstraktionernas verklighet som materiella manifestationer. Den estetiska sidan av sådana väderleksrapporter, klimatrapporter, framtider-nu är därmed inte bara ornamental dekoration utan blir levd praxis i en regim där abstraktioner och vanor måste arbeta sida vid sida. Estetikens uppgift är då att undervisa och omjustera våra sinnesförnimmelser i relation till abstraktioner; “defamiliarisering och omvälvning av sinnesförnimmelserna. Detta är vad som i första hand sker omkring oss: en fullständig omvandling av förnimmelser och världens egenskaper”[12] som Heather Davis uttrycker det i den antropocena estetikens kontext.

Abstraktioner som en del av omvandlingen av skalan för sinnesförnimmelser är ett intressant tillskott till denna omvälvning. Som Sanford Kwinter noterat är abstraktioner “sinnrika redskap utarbetade för att distribuera den meningslösa progressionen av skeenden i naturen i en extern, tänkbar rymd av mätning, behandling och behärskande”[13]. Men det uttömmer inte egentligen deras innebörd helt och hållet. På många sätt kunde man säga att vi redan lever som förkroppsligade abstraktioner vilket fungerar som en garanti för att våra sinnesförnimmelser är mer än bara interna eller ens personliga. Detta återkopplar till begreppet weathering som Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker talar om: väder, eller klimat för den delen, är inte bara en extern miljö för sinnesförnimmelser förkroppsligade i människan. Det är också en temporal, intensiv och kvalitativ delfaktor i vårt kroppsliga varande och blivande. Kroppar existerar i och genom väder och mer långsiktigt klimat. Kroppens stämningar påverkas av de materiella krafter i mycket större skala som tar sig uttryck i lufttryck, fukthalt och temperatur. Och detta fenomen som på engelska kunde kallas weathering har också en temporal dimension: “klimat och väder är inte något vi passerar igenom (i en lineär tidsprogression) eller upprätthåller (i ett omöjligt förnekande av tiden), utan är snarare en aspekt av tid som vi genomlever tillsammans.”[14]

På vilka sätt kan vi också kultivera kollektiva former av förståelse för den temporala framtiden? Prognosernas framtiden-nu är inte bara en rationaliserande abstraktion utan blir den gällande horisonten för praxis. Man måste leva i och genom abstraktioner eftersom det är det enda sättet att få en uppfattning om frågans skala. Detta betyder givetvis inte att man inte skulle kultivera olika former av erfarenhet och aktivism. En form av utlevd abstraktion kunde vara den nyligen lanserade aktiviströrelsen Extinction Rebellion som omedelbart skapade rubriker genom sina direkta aktioner i Storbritannien, där man bromsade upp trafiken och erbjöd en form av olydnad utan våld som en del av repertoaren inom det som kan kallas weathering. Många andra kunde nämnas, till exempel vågen av studentstrejker under hashtaggen #Climatestrike.

Den typ av skalärt tänkande som gav upphov till meteorologin och klimatologin har blivit en väsentlig del av den vetenskapliga kunskapen och har introducerat en uppsättning synnerligen märkliga tidsskalor som gradvis har normaliserats under 1900-talets gång. Kraften i prognoser som så länge strikt måste särskiljas från profetior och spådomar måste däremot igen upplevas som väder – denna gång är det emellertid de mer långsiktiga klimatframtiderna som känns i ben och mot hud. Om vädret redan var ett krig på flera fronter, mobiliserat av de tekniska medierna, markerar klimatet en upptrappning av våldet i form av en reducering av den mänskliga populationen, potentiellt med hundratals miljoner människor, börjande med de fattigaste. Plötsligt blir de tillsynes vardagliga väderrapporterna åter politiska till sin natur. Väderrapporter, liksom klimatprognoser, kan fungera som metoder för aktivism och som indikationer på 2000-talets tätnande stormmoln.

[1] Katherine Anderson, Predicting the Weather. Victorians and the Science of Meteorology. Chicago: University of Chicago Press, 2005.
[2] För de tidiga skedena i skalärt tänkande och klimatologi, se Deborah R. Coen, Climate in Motion. Chicago: University of Chicago Press, 2018.
[3] John Durham Peters, The Marvelous Clouds. Chicago: University of Chicago Press, 2015, s. 251.
[4] Se Wendy Chuns analys av vanor i Wendy Hui Kyong Chun, Updating to Remain the Same. Habitual New Media. Cambridge, MA: The MIT Press, 2016, s. 55.
[5] “Climate” i IPCC, 2013: Annex III: Glossary [Planton, S. (red.)]. I: Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F.,  D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (red.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom och New York, NY, USA.
[6] Claire Colebrook, “A globe of one’s own: In praise of the flat earth.” SubStance volym 41, nummer 127, 2012, s. 36.
[7] John Tresch, “Cosmologies Materialized: History of Science and History of Ideas” i Rethinking Modern European Intellectual History, redigerad av Darrin M. McMaho och Samuel Moyn. Oxford och New York: Oxford University Press, 2014, s. 163.
[8] James Williams, Gilles Deleuze’s philosophy of time: A critical introduction and guide. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2011, s. 18.
[9] http://www.ipcc.ch/ (Läst den 13 november, 2018).
[10] Rob Nixon, Slow Violence and Environtalism of the Poor. Cambridge, MA: Harvard University Press, 2011.
[11] Sean Cubitt, “Integral Waste” i Theory, Culture & Society volym 32, nummer 4, 2015, s. 133-145.
[12] Heather Davis, “Art in the Anthropocene” i the Posthuman Glossary, redigerad av Rosi Braidotti och Maria Hlavajova. London: Bloomsbury 2018, s. 63.
[13] Sanford Kwinter, Architectures of Time. Cambridge, MA: The MIT Press, 2001, s. 4.
[14] Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker, “Weathering: Climate Change and the ‘Thick Time’ of Transcorporeality” Hypatia volym 29, nummer 3 (Sommar 2014), s. 570.

(Original English version published in Leevi Haapala and Piia Oksanen (eds.), Weather Report: Forecasting Future. Ane Graff, Ingela Ihrman, nabbteeri. A Museum of Contemporary Art Publication 169/2019. Milan and Helsinki: Mousse Publishing and Museum of Contemporary Art Kiasma, Finnish National Gallery, 2019.) Part of the Venice Biennale Nordic Pavilion 2019.