Archive

Author Archive

Media Theory with the Terraformers

April 7, 2020 1 comment

A new interview is out in the Strelka Mag. We conducted this discussion with Yulia Gromova in Moscow during my teaching gig at Strelka’s The Terraforming program in February. The interview also briefly touches on my brief that we executed with the program researchers: we inaugurated a new synthetic discipline called A Natural History of Logistics and related to the body of work in media theory, architecture, urbanism, etc. The idea was to tease out various historical and contemporary – actual and speculative – points of connections between systems often deemed “natural” and “technological” so as to problematise the division into the two, and also to understand the various affordances so-called natural systems have in relation to questions of infrastructure and logistics. This also then facilitated looking at the various material frictions in logistical systems in relation to territories, environmental concerns, political questions, etc. The results presented by the Strelka researchers of the Terraforming cohort 2019-2020  – from architects to designers to artists etc. – were really inspiring and impressive.

The interview in Strelka Mag also speaks of some other work, including on Geology of Media etc.

Geologie médií

March 22, 2020 Leave a comment

The Czech translation of A Geology of Media is now out and available with Karolinum publishing house (Prague) as Geologie médiíAlso the Czech translation of What is Media Archaeology? is forthcoming (probably 2021) as well as a book focusing on my work (planned to be out in 2021).

Screenshot 2020-03-22 at 14.12.44

 

Abstraktioner (en svensk översättning)

January 27, 2020 Leave a comment

The exhibition Weather Report: Forecasting Future that featured at the Venice Biennial 2019 Nordic Pavilion opens soon at Kiasma in Helsinki. My text that was written for the exhibition curated by Leevi Haapala and Piia Oksanen is available in the catalogue in English but also, now, thanks to the translator Mats Forsskåhl it has been translated into Swedish. Please find the text below.

Abstraktioner– om hur man kan vara här och där på samma gång

Prognoser och förutsägelser är bra för många saker. Du kan anta att någonting kan tänkas inträffa, du kan förbereda dig. Du kan varna eller ge försiktigare puffar. Du kan tjäna pengar, eller se till att någon annan förlorar pengar. Prognoser kan fungera i vardagslivet, och de fungerar definitivt för militären; du kan kartlägga och förekomma; du kan övertyga och bygga upp argument om saker som inte ens existerar ännu, annat än kanske som prognoser.

Traditionellt har det varit nödvändigt att särskilja på prognoser och profetior. Profetior var trots allt den främsta tekniken för att spå framtiden långt innan tillkomsten av moderna teknologier som förenade observation och statistiska resonemang. Prognoser erbjöd ett redskap för att försöka förstå den dynamiska naturen hos fenomen som vädret.[1] Meteorologin och klimatologin har trätt fram som komponenter i ett systematiskt försök att tänka över olika skalor för storlek: dessa vetenskapsgrenar har belyst hur lokala observationer drar nytta av information om globala mönster, och vice versa.[2] Vädret blev redan tidigt teknologiskt, baserat på statistik och data, behandling och kunskap. Och som teknologibaserat möjliggjordes det och integrerades i 1800-talets nyaste medieteknologi, nämligen telegrafin.[3]

I fråga om telegrafi och väder är synkronisering en avgörande, underliggande faktor. Men det handlar inte bara om synkronisering över avstånd mätt i rummet, som när en flock fåglar skapar mönster av rörelse på himlen, då tåg ansluter till varandra enligt tidtabell eller då geografiskt avlägsna observationstorn kan jämföra data. Prognoser och förutsägelser synkroniserar som teknologier i tid. Synkronisering över tid etablerar en länk som är osäker men likväl nödvändig, inte bara här eller där utan som koppling mellan de två baserat på antagandet att det också finns en jämförbar enhet för tid. Prognoser som synkronisering övertygar oss att detta, här och nu, på något sätt är relaterat till det där, där borta – vad som kanske kunde hända om den statistiska sannolikheten håller sina försiktiga löften. Estetik och tid passar bra ihop. I bästa fall tar de form, är produktiva, synkroniserar, skär tvärs över flera existerande register, tvingar fram förfall och producerar kvalitativa språng. En nyupptäckt tröskel i tiden är som en ny form för att se, en ny form för att uppleva, ett sätt att stiga ut ur sin egen kropp. Båda är också spekulativa.

Alla som har haft att göra med väder vet att dess fenomen kan inträffa eller likaväl inte göra det. Det är en vanesak i det avseendet att det anknyter till kroppen och dess förväntningar samtidigt som man måste acceptera att det inte bara är erfarenheten som avgör vad som verkligen hände.[4] Vi sysselsätter oss med prognoser och förväntningar, av och an mellan att titta ut genom fönstret och dubbelkontrollera väderleksrapporten för att veta om vi ska ta med oss ett paraply eller inte.

De harmlösa små detaljerna i sådana dagliga vanor motsvarar helt uppenbart inte den andra ändan av skalan med klimat och rapporter som diskuterar framtiden på lång sikt. Eller med andra ord, endast en dumskalle skulle förväxla vår uppfattning om väder med det som är den mer abstrakta och storskaliga verkligheten i form av planetomfattande förändring. Klimat handlar om dessa mönster över långa tidsspann – en period på 30 år är ofta standardenheten för mätningar. Det blir då en fråga om varaktighet över längre tider, om möjliga framtider, om interaktion mellan mätningar i massiv skala: temperatur, nederbörd, lufttryck, vind, fuktighet.[5] Och dessa olika mätskalor blir också ingjutna i ett annorlunda perspektiv på det mänskliga. Därmed är det inte enfaldigt att överväga vilka former av varseblivning, upplevelse och tid som är inbegripna i väder och klimat: en annan tid, en annan rytm. Med Claire Colebrooks ord: “Så länge vi tänker på klimatet i dess traditionella betydelse – som vår specifika miljö – förlorar vi eventuellt fokus på klimatförändringen, eller på i vilken grad det mänskliga livet nu är delaktigt i tidslinjer och rytmer som ligger utanför dess egna gränser.”[6]

På samma sätt som vädret inte bara är en angelägenhet för proffs som väderjournalister och meteorologer berör klimatet inte bara klimatologer och andra specialister som hanterar de enorma mängder data som processas, sammanställs i modeller, tolkas statistiskt och presenteras för beslutsfattare. Det är vid det här laget uppenbart att klimatet blir ett av de problemområden som blir ett tema för vetenskap och ingenjörskonst, humaniora och samtidskonst. Men vid sidan av truismen som understryker dess betydelse för det in en hel uppsättning specifika parametrar i vårt arbete. Frågor om fukthalt och vind blir en del av humaniora, temperatur och regn framträder i konstnärligt utövande. Biokemiska, geofysiska och atmosfäriska faktorer bildar en avgörande kontext för vår förståelse av samtida situationer i politik och estetik på sätt som fungerar som passager till andra tidsperioder, andra arter och som, om vi har tur, erbjuder en ingång till en annorlunda etik.

Bilder som vetenskapliga modeller och simulationer är ett slags kosmogram för vår tid som hjälper oss att hantera de materiella manifestationerna av hur vi förstår storskaliga begrepp som universum (inte någon anspråkslös uppgift). Dessa ingångspunkter till det storskaliga är givetvis också rätt konkreta ting, vilket John Tresch uttrycker: “kartor, diagram, byggnader, kalendrar, dikter, encyklopedier” som fungerar som “performativa påståenden, inlägg i debatter, referenspunkter för vidare utveckling.”[7] Kosmogram kan också vara visuella, till och med konstnärliga verktyg; de är materiella men samtidigt kan de tala över olika skalor, synkronisera separata skeenden och fenomen, till och med till ett kvasiargument. Detta är vad jag försöker säga er, de talar i en viskning eller i ett lågfrekvent rytande.

En del av vårt arbete är att uppfinna kosmogram som är tillräckligt komplexa för att hantera möjliga framtider. En del av dem är synkroniserade med tanke på en annan tid. Det finns en futurism inbakad i denna kontext, men framtiderna utgör en annan mängd än i traditionella konst- och kulturkontexter. Denna framtid anländer i form av klimatmodeller, som rapporter, en administrativ kategori information som är övertygande men samtidigt fastställer mer än byråkratins gråhet som verkställer sig själv. Om vi inte “selektivt kan frikänna oss från det förgångna”[8] blir följande fråga hur vi på ett liknande sätt ska kunna hålla fast vid framtider som insisterar på att deras kraft ska kännas av nu, oavsett om de kommer till oss i form av fiktiva framställningar eller vetenskapligt grundade rapporter. Frågan och utmaningen handlar inte om att selektivt frikänna sig från framtiden.

Den nyligen publicerade rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen (IPCC) “Special Report on Global Warming of 1.5 °C (SR15)”[9] lägger fram klara argument för specifika modeller för en framtid som nu är minst sagt överhängande. Det här är rapporten som skapar rubriker åter en gång. Den varnar att de kommande tolv åren är en avgörande period för regeringar och mellanstatliga organisationer att göra drastiska förändringar över hela linjen, från infrastruktur och industri till personliga vanor och värderingar, för att begränsa den globala uppvärmningen till ”bara” 1,5 grader Celsius i stället för 2 grader och stigande (då radikala återkopplingsmekanismer accelererar uppvärmningen). En del av evidensen tyder på en utveckling som ger en uppvärmning på fyra eller fem grader före seklets slut.

IPCC:s rapporteringsstil bygger på en särskild metodologi för att trovärdigt göra utlåtanden om kausaliteten mellan varierande proxydata som bedöms vara relevanta, och hur dessa inverkar på vår situation i förhållande till framtiden. Därför är exempelvis följande del ur rapportens sammandrag för beslutsfattare märkt som ”hög tillförlitlighet” och ”medelhög tillförlitlighet”, baserat på vissa specifika punkter i analysen: “Uppvärmning förorsakad av antropogena utsläpp från den förindustriella perioden till idag kommer att fortgå i sekler eller millennier och kommer fortsättningsvis att ge upphov till vidare långsiktiga förändringar i klimatsystemet, såsom stigande havsnivåer och de följder de medför (hög tillförlitlighet), men det är osannolikt att dessa utsläpp ensamma skulle förorsaka en global uppvärmning på 1,5°C (medelhög tillförlitlighet).”

Rapporten redogör för ett minutiöst framforskat nät av uttalanden och avvägningar mellan dem baserat på nivåer av tillförlitlighet. Det blir som en retorisk vägkarta för varierande, möjliga rutter till framtiden och deras möjliga kausaliteter som följer av observationer av tidigare trender. IPCC-rapporten ger också en bra påminnelse om insatserna då man förutser framtiden baserat på de diverse skärningspunkterna i denna specifika, temporala förutsägelse. “Klimatrelaterade risker för naturliga och mänskliga system är högre vid en uppvärmning på 1,5°C än idag, men lägre än vid 2°C (hög tillförlitlighet). Dessa risker beror på uppvärmningens storlek och takt, geografisk placering, nivå av utveckling och utsatthet samt val och tillämpning av alternativ för anpassning och lindring av effekterna (hög tillförlitlighet).”

Prognosen som är märkt med ”hög tillförlitlighet” har att göra med den poäng som länge diskuterats inom humaniora och socialvetenskap, nämligen hur riskerna och verkningarna av klimatförändringen är ojämnt spridda. Det är intressant hur framtiden kommer oss mycket nära; science fiction-liknande versioner av radikalt och ofrivilligt förändrade livsstilar är inte en avlägsen framtid utan en som kommer att bli verklighet inom 10–20 år, med ackumulerande effekter. Den väsentliga frågan är inte bara när utan också var framtiden anländer tidigare än du har trott. Det framtida ”där” blir detta som händer ”här”, eller i de flesta fall det där skeendet ”där”, varvid de geografiska kopplingarna mellan klimatförändringens radikala effekter och global fattigdom tydligt måste klargöras. Det tillsynes kliniska språkbruket som används för att behandla fördelningen av sannolikheter måste också kopplas till en politik för ”miljöarbete för de fattiga”[10] och mönstren av avfallshantering som definierar den globala kulturen: det finns kemiskt avfall och det finns mänskligt avfall (eller liv och arbete som behandlas som avfall).[11]

Modeller och simuleringar är teknologier för vetande: de synkroniserar tid på sätt som kan synas märkligt malplacerade, men samtidigt konstant är verkliga, åtminstone som verklig potential. Liksom kosmogram lär de oss former för vetande som uttrycker abstraktionernas verklighet som materiella manifestationer. Den estetiska sidan av sådana väderleksrapporter, klimatrapporter, framtider-nu är därmed inte bara ornamental dekoration utan blir levd praxis i en regim där abstraktioner och vanor måste arbeta sida vid sida. Estetikens uppgift är då att undervisa och omjustera våra sinnesförnimmelser i relation till abstraktioner; “defamiliarisering och omvälvning av sinnesförnimmelserna. Detta är vad som i första hand sker omkring oss: en fullständig omvandling av förnimmelser och världens egenskaper”[12] som Heather Davis uttrycker det i den antropocena estetikens kontext.

Abstraktioner som en del av omvandlingen av skalan för sinnesförnimmelser är ett intressant tillskott till denna omvälvning. Som Sanford Kwinter noterat är abstraktioner “sinnrika redskap utarbetade för att distribuera den meningslösa progressionen av skeenden i naturen i en extern, tänkbar rymd av mätning, behandling och behärskande”[13]. Men det uttömmer inte egentligen deras innebörd helt och hållet. På många sätt kunde man säga att vi redan lever som förkroppsligade abstraktioner vilket fungerar som en garanti för att våra sinnesförnimmelser är mer än bara interna eller ens personliga. Detta återkopplar till begreppet weathering som Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker talar om: väder, eller klimat för den delen, är inte bara en extern miljö för sinnesförnimmelser förkroppsligade i människan. Det är också en temporal, intensiv och kvalitativ delfaktor i vårt kroppsliga varande och blivande. Kroppar existerar i och genom väder och mer långsiktigt klimat. Kroppens stämningar påverkas av de materiella krafter i mycket större skala som tar sig uttryck i lufttryck, fukthalt och temperatur. Och detta fenomen som på engelska kunde kallas weathering har också en temporal dimension: “klimat och väder är inte något vi passerar igenom (i en lineär tidsprogression) eller upprätthåller (i ett omöjligt förnekande av tiden), utan är snarare en aspekt av tid som vi genomlever tillsammans.”[14]

På vilka sätt kan vi också kultivera kollektiva former av förståelse för den temporala framtiden? Prognosernas framtiden-nu är inte bara en rationaliserande abstraktion utan blir den gällande horisonten för praxis. Man måste leva i och genom abstraktioner eftersom det är det enda sättet att få en uppfattning om frågans skala. Detta betyder givetvis inte att man inte skulle kultivera olika former av erfarenhet och aktivism. En form av utlevd abstraktion kunde vara den nyligen lanserade aktiviströrelsen Extinction Rebellion som omedelbart skapade rubriker genom sina direkta aktioner i Storbritannien, där man bromsade upp trafiken och erbjöd en form av olydnad utan våld som en del av repertoaren inom det som kan kallas weathering. Många andra kunde nämnas, till exempel vågen av studentstrejker under hashtaggen #Climatestrike.

Den typ av skalärt tänkande som gav upphov till meteorologin och klimatologin har blivit en väsentlig del av den vetenskapliga kunskapen och har introducerat en uppsättning synnerligen märkliga tidsskalor som gradvis har normaliserats under 1900-talets gång. Kraften i prognoser som så länge strikt måste särskiljas från profetior och spådomar måste däremot igen upplevas som väder – denna gång är det emellertid de mer långsiktiga klimatframtiderna som känns i ben och mot hud. Om vädret redan var ett krig på flera fronter, mobiliserat av de tekniska medierna, markerar klimatet en upptrappning av våldet i form av en reducering av den mänskliga populationen, potentiellt med hundratals miljoner människor, börjande med de fattigaste. Plötsligt blir de tillsynes vardagliga väderrapporterna åter politiska till sin natur. Väderrapporter, liksom klimatprognoser, kan fungera som metoder för aktivism och som indikationer på 2000-talets tätnande stormmoln.

[1] Katherine Anderson, Predicting the Weather. Victorians and the Science of Meteorology. Chicago: University of Chicago Press, 2005.
[2] För de tidiga skedena i skalärt tänkande och klimatologi, se Deborah R. Coen, Climate in Motion. Chicago: University of Chicago Press, 2018.
[3] John Durham Peters, The Marvelous Clouds. Chicago: University of Chicago Press, 2015, s. 251.
[4] Se Wendy Chuns analys av vanor i Wendy Hui Kyong Chun, Updating to Remain the Same. Habitual New Media. Cambridge, MA: The MIT Press, 2016, s. 55.
[5] “Climate” i IPCC, 2013: Annex III: Glossary [Planton, S. (red.)]. I: Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F.,  D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (red.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom och New York, NY, USA.
[6] Claire Colebrook, “A globe of one’s own: In praise of the flat earth.” SubStance volym 41, nummer 127, 2012, s. 36.
[7] John Tresch, “Cosmologies Materialized: History of Science and History of Ideas” i Rethinking Modern European Intellectual History, redigerad av Darrin M. McMaho och Samuel Moyn. Oxford och New York: Oxford University Press, 2014, s. 163.
[8] James Williams, Gilles Deleuze’s philosophy of time: A critical introduction and guide. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2011, s. 18.
[9] http://www.ipcc.ch/ (Läst den 13 november, 2018).
[10] Rob Nixon, Slow Violence and Environtalism of the Poor. Cambridge, MA: Harvard University Press, 2011.
[11] Sean Cubitt, “Integral Waste” i Theory, Culture & Society volym 32, nummer 4, 2015, s. 133-145.
[12] Heather Davis, “Art in the Anthropocene” i the Posthuman Glossary, redigerad av Rosi Braidotti och Maria Hlavajova. London: Bloomsbury 2018, s. 63.
[13] Sanford Kwinter, Architectures of Time. Cambridge, MA: The MIT Press, 2001, s. 4.
[14] Astrida Neimanis och Rachel Loewen Walker, “Weathering: Climate Change and the ‘Thick Time’ of Transcorporeality” Hypatia volym 29, nummer 3 (Sommar 2014), s. 570.

(Original English version published in Leevi Haapala and Piia Oksanen (eds.), Weather Report: Forecasting Future. Ane Graff, Ingela Ihrman, nabbteeri. A Museum of Contemporary Art Publication 169/2019. Milan and Helsinki: Mousse Publishing and Museum of Contemporary Art Kiasma, Finnish National Gallery, 2019.) Part of the Venice Biennale Nordic Pavilion 2019.

A Performance of Exchanges

December 18, 2019 1 comment

A review by Debra Levine of our book Remain (Ioana Jucan, Rebecca Schneider, and myself) has just been published in the Dance Research journal.

Quoting here the nice ending by Levine that notes especially the exchange between performance studies and media archaeology and ecology:

“This excellent volume offers methodologies in performance studies and media archeology to work with remains and relics as speculative objects and vestigial technologies. The text convincingly argues that their ongoing presence is not merely indexical to a foreclosed moment in the past, but instead, as Schneider writes, “a decay that just won’t quit” (73, quoted from Schneider 2012, 159). Their stubborn presence— the fact that remains are “scriptive things” (a term coined by Robin Bernstein to indicate their passage to and from biobodies; Berbstein 69), as well as interfaces—allows performance studies to play with media archeology and ecology as a performance of exchanges which revise the temporality and the materiality of the remain, and as Parikka notes, can be afforded a “liveliness of multiple afterlives” (43).”

The book is available from University of Minnesota Press as paperback and from Meson Press as Open Access download.

How to practice variantology of media?

December 17, 2019 Leave a comment

I was commissioned to write a short popular audience piece on Siegfried Zielinski for the Korean article series “The Front Lines of the 21st Century Humanities and Social Sciences”. The series has featured many theorists from Kittler to Haraway, Barad to Latour, as well as one article on my work. The text on Zielinski is now published and I wanted to post the original English text (not copy-edited, apologies for awkward language hiccups) here. Please find it below. The short text was also written to note the just published volume of Zielinski texts, Variations on Media Thinking (University of Minnesota Press, 2019.)

Siegfried Zielinski: How to practice variantology of media?

One way to understand a theorist’s work is to look at how she or he is being talked about. What do your friends or enemies say? What are the concepts, ideas, or generic style of a theorist that catch wind and which ones are left to the side? While Siegfried Zielinski has become known for his significant work as one of the early theorists of media archaeology and as a poetic palaeontologist of deep times of art and science, it is curious to have a peek at the little book Objects of Knowledge – a Small Technical Encyclopedia that functioned as a Festschrift, a celebration of Zielinski’s 60th birthday, written by his colleagues and peers. In the eyes of his friends, Zielinski’s work extends to a whole glossary of odd objects, things, and speculations that reveals the influence he has had in extending the discussion of media to clearly things not usually considered media. A wild list of “media” objects constitutes the book’s entries: basket, bathtub, book destruction machine; Dried Food, Filmoscope, Fountain Pen, and Geiger Counter; Hand, Line, Phenakistoscope; Sardine Can, Side Scan Sonar, Slide Rule, Typewriter, and Wall Socket are some of the examples of where we end up when riding with Zielinski’s mind set.  While Zielinski himself has recognized that perhaps media, as a term, has become superfluous, this also was one form of a liberating feeling: finally we are not stuck with only mainstream set of a focus on media as entertainment, media as pleasing viewers and customers.

In this manner, one would do justice to the broad career of the German media theorist and professor Zielinski by calling him a variantologist of media. True, he has mobilized a range of terms that speak about deep times and palentology of media, suggesting that our usual historical timeframe is not sufficient to understand the longer histories of art and science collaborations. And true, he has engaged in the alternative histories of media – something that ties him into the field of media archaeology interested in these unknowns or forgotten paths of past media practice– when discussing the hegemonic histories of television and cinema perhaps only as entr’actes in the wider cultural history of audiovisions. This is the exciting bit for anyone bored of the usual media studies discussions of only television, film, internet, computers – indeed, the “audiovisual overlaps with other specialist discourses and partial praxes of society, such as architecture, transport, science and technology, organisation of work and time, traditional plebeian and bourgeois culture, or the avant-garde.” That, already, then tells us one firm thing: media studies is truly cultural studies is truly interdisciplinary studies. Variantology is then one name for this drive to look beyond disciplinary conventions and boundaries, and look at the most mundane with new eyes: the usual household item of the video-recorder becomes in Zielinski’s writing a time machine in the fundamental sense, a suburbian living room equivalent of time/space manipulation.

On can say that Zielinski’s constantly overarching approach has been to look at the variations – the non-normative, the alternative, the minor, and the differing practices that define technological arts and mediations of seeing and hearing. This idea is also present in the name of the most recent English translation of his works: Variations on Media Thinking. Of course, his earlier book Deep Time of the Media stands out as almost programmatic declaration. The book moves from Antique Greece philosophy of perception (Empedocles) to the Jesuit priest Athanius Kircher’s explorations of “light and shadow” in the 17th century. Early versions of all sorts of audiovisual but also cryptographic, hence algorithmic, techniques of media emerge from that story, argues Zielinski with a poetic touch. It illustrates a different understanding of technology than the current market and economy oriented focus on Silicon Valley and consumer gadgets. For our current media culture so determined to believe in the all-saving grace of new technologies as the solutionist  credo this twists things around somewhat ingeniously: to look for the old in the new, and the new in the old, to use Zielinski’s own phrasing.

Besides Zielinski’s objects of knowledge and wonders that Deep time of The Media book and others chronicle – Kircher’s arca steganographica (a machine for encrypting and decrypting letters), Martin van Marum’s 1785 “electrification machine”, or the “Self-writing wonder machine” by E. Knauss’s automata from 1764 – one can find an interesting program for variantology as an approach. In other words, this is not merely a collection of interesting discoveries in an alternative archive of art, science and media, but an inquiry into an-archaeologies.

Variantology is thus slightly anarchic in its pursuit of discourses and practices of magic, science, technics and media in history. It defies the hegemonic forces of what Zielinski coins the psychopathia medialis: the drive towards homogenising uniformity in media practices and discourses that characterises the capitalist culture of media understood as entertainment. Instead, the task of the variantologist is to dig out moments of difference, resistance, and experimentation that help us to imagine things differently.

Furthermore, there is an important methodological cue when Zielinski notes that we also need to shift the focus of our interest. Instead of the usual Western stories and capital cities of media production, we need to look South and East: Zielinski wants thus “to advocate a two-fold shift of geographic attention: from the North to the South and from the West to the East” which leads into a program of excavating histories of art, science, and media, stories and practice of alternative techniques from Far East, Mediterranian, Asia Minor, Greece, Middle-East, and South America.

This programmatic call was partly realised then in the Variantology-book series he set into motion with other editors, leading into volumes that offered case studies of such alternative stories. So while Zielinski’s own work and theoretisation emerged from 20th century core set of experimental practices and histories – from Godard to Virilio, Bauhaus to Lynn Hershman Leeson, from theorists of 1968 to the media theoretical boom in Germany since the 1980s – he also was able to shift the focus to collaborations with a much wider geographical and intellectual reach. Even if Zielinski’s 2011 book After the Media takes account of contemporary forms of media thinking from a self-declared Berlin perspective, he is still adamant the this is only one situated perspective as part of a wider cartography of media: “comparable thematic genealogies need to be written by authors who bring in their own cultural and intellectual experiences and areas of competence, before we can bring them together at scales of greater dimensions and can explore and try out their compatibility in the long term.” Also theoretical work has its own geography, and theoretical work has its own deep time.

Is this excavation in some sense also political? Can one say that this is a more activist way of doing media archaeology? While his compatriot Friedrich Kittler became famous for his insistent way of changing humanities agenda through technological knowledge, Zielinski’s work emerges with an emphasis on the artistic, which is reflected in his own personal history as part of some key art institutions of Germany, including in Berlin, Cologne, and Karlsruhe. For Zielinski, then, the question is not only about technology – even if he never dismisses knowing about technologies and engineers – but about potentials of experimentation and change: “to create a better world than the one that exists”, as he writes. Indeed, this is what connects to his pursuit of imaginaries of media, which itself is not merely personal fabulation but a systematic strand in history of thought.  In a pithy fashion, Zielinski states: “Imagination and mathematics have never been irreconcilable opposites and will not be so in the future.” Deep times also link to alternative futures, against psychopathia medialis.

The Amazon Machine

November 23, 2019 Leave a comment

Joana Moll’s new project The Hidden Life of an Amazon User launches online, investigating the relations of code, users, logistics, space and transport. It also deals with the double energies of energy infrastructures of online platforms/logistics companies such as Amazon, and the energies of usage of customers. I was also invited to write for the project; in my short text I outline how “Moll’s critical interface project can also be considered an experimental set up of the Standard Amazon User (SAU): a semi-automated algorithmic pattern of interface actions that are measured and guided by a mass of code and synchronised in relation to the planetary scale logistical operation that is the backbone of Amazon’s infrastructural and data-intensive operations – the warehouse driven architecture of digital economy. “

The full text here.

Expert-Readable Images

November 8, 2019 Leave a comment

Welcome to our Operational Images project event on Expert-Readable Images at the end of November in Prague at FAMU part of the Academy for Performing Arts. Please find below a short description of the event and list of invited speakers. The event is organised by Dr Tomáš Dvořák (FAMU) and myself together with the project team.

expert-readable-conference-card-2

Expert-Readable Images
November 29, 2019 – FAMU in Prague

While machine-readable images have become a constant reference point for photographic theory and contemporary visual media studies, our event turns to the question: what are the specialised expert-readable image practices that cater to the technical specifics, institutional demands, and particular knowledge-roles of visual culture?

Recent discussions of operational images as well as technical media and visual cultures often invoke the distinction between human and machine vision. Automated visual systems are claimed to produce images by and for machines, pictures that are unreadable or even invisible to human eyes. Our conference seeks to complicate this dichotomy by addressing the field of professional perceptual skills, trained judgment, and expert practices of observation and instruction. Should we consider specific thought styles (to borrow a term from Ludwik Fleck)  and thought collectives that develop simultaneously with the technologies of instrumental imaging and visualizing? What does a doctor see in a CT scan? What does a drone operator see on a monitor? What does a statistician see in a graph? What does a forensic analyst see in a digital model? What does a content moderator see in our holiday memories? What are the particular cultural techniques of practice, of training, and operation that govern these relations to images?

The one day day conference gathers specialists from fields of media, visual culture, photography and science and technology studies (STS) to engage with the world of specialised technical images. We shift the focus from machines to the training and governance of humans who deal with those images.

For any queries, please get in touch via email at jussi.parikka@famu.cz.

Poster design: Abelardo Gil-Fournier.

 

Italian translation: Archeologia dei media

October 24, 2019 Leave a comment

The Italian translation of my What is Media Archaeology? is out next week. Published by Carocci, the lovely edition was made possible thanks to the labouring by the translator Enrico Campo, with help from Simone Dotto, and with the inclusion of additional texts (preface and postface) by Ruggero Eugeni and Simone Venturini. The Preface by Eugeni is titled “Media lontani, sempre presenti”, the postface by Venturini is titled ” L’archeologia dei media come “angolo cieco” delle scienze umane”, discussing media archaeology in the context of the humanities.

The translation follows the earlier ones in Turkish and French. It also nicely coincides with my Visiting Professorship in Udine!

Screen Shot 2019-10-02 at 11.51.43

Archeologia dei media
Nuove prospettive per la storia e la teoria della comunicazione publisher’s webpage

Categories: Italy, media archaeology

The Italian Job: Visiting Chair of Media Archaeology

September 20, 2019 1 comment

I am happy to announce that I will be holding the visiting Chair in Media Archaeology at University of Udine in Italy for the academic year 2019-2020. The lovely people of Udine are also the ones organising the renowned Gorizia Film Forum and the Spring school in film and media with topics that often touch on media theory and technical media culture too.

At Udine, I will be teaching media archaeology for the International Master in Audiovisual and Cinema Studies (IMACS) cohort. I am excited about planning the syllabus that besides readings from Siegfried Zielinski to Giuliana Bruno, Wanda Strauven to Erkki Huhtamo, Thomas Elsaesser to Shannon Mattern and many others will also engage with the work by artists such as Aura Satz, Kelly Egan, Bill Morrison, Ebru Kurbak, Harun Farocki, and others. In this context, I am interested in asking what is media archaeology in the context of practices (art and labs, for example) and what is media archaeology in the context of current ecological and environmental issues – a good example would be a discussion of archives and cultural memory through energy infrastructures like Samir Bhowmik has done in his recent work echoing Nicole Starosielski’s opening on thermocultures of media.

We also plan further research collaborations including on the topic of Operational Images, which is the project I am involved in at FAMU in Prague.

The timing for the Italian visit is perfect as the translation of my What is Media Archaeology? is coming out with Carocci publisher as Archeologia dei media. As soon as the book is out, we will be planning some book launch talks in Italy.

Some of the local work also connects to our Lab Book project that we are currently writing up with Lori Emerson and Darren Wershler: the Gorizia film lab is part of the university setup. 

Malware as Operational Art

August 12, 2019 Leave a comment

I returned to some themes of Digital Contagions, on computer viruses and malware, in this short text commissioned for the Malware exhibition on at Het Nieuwe Instituut in Rotterdam.

Malware as Operational Art: On the If/Then of Geopolitics and Tricksters

The history of malware is the history of inventing multiple forms of attack and defence, of borders and breaches, of evolutionary programmes, artificial life and system crashes (Parikka 2016). It is also an invention of different forms of artificiality that vary in scale from individual computers to entire infrastructures, with much in between. Malware such as computer viruses and worms are forms of speculative computing that have a long lineage of ideas about networking, connection, security and contagion. They are speculative software in the manner that Matthew Fuller defined as investigating the possibilities of programming – “Software as science fiction, as mutant epistemology.” (Fuller 2003, 30). As an art of the artificial, computer viruses have been likened to artificial life, but this artificiality also includes a parallel trajectory. Malware is about trickery in the same fundamental sense in which Vilem Flusser described art and design, suggesting that the word ‘artifice’ can trace its origins to the definition ‘trickster’ (Flusser: 1999, 18. See also Singleton 2015)

Malware is a bag of tricks for the designer – after infection things don’t look the same, scales are distorted, interfaces are taken over, maps are redrawn, routes are rerouted, connections are slowed down to a snail’s pace, much is stolen, and things are twisted to the perpetrator’s advantage. Of course, much of this could be said to pertain to any operation of power.

Perhaps, in short, malware is the truth about software.

…read the rest of the essay here.